Från Liberalerna Uppsalas nyhetsbrev 16 april 2021:

Efter partirådets beslut där jag röstade för partistyrelsens förslag, men också på det extra tillägget om att hålla ytterkantspartierna borta, fick jag många samtal och brev. I princip alla som hörde av sig var besvikna över varför jag (som socialliberal) inte röstade på reservanternas förslag istället.

Mitt svar till dem, och som jag nu även skriver här, är att jag ställde mig bakom den kompromiss som Uppsala tog initiativ till och som partiledningen hörsammade. Utan vårt agerande hade beslutet på partirådet varit sämre. Men är jag nöjd över hela processen att kalla till partiråd? Nej, det kan jag inte säga. Jag anser att vi som parti borde ha hanterat frågan bättre. Sedan beslutet i partirådet har jag medvetet hållit låg profil i frågan med förhoppning om att vi nu kan fokusera på framtiden och en liberal seger 2022. Sammanhållningen är viktigare än någonsin, men nu gör jag ett litet avbräck för att förklara mitt ställningstagande och hur jag ser på hela processen.

Långt före partirådet skrev jag en artikel i tidningen NU där jag ”varnade” för att förhastade beslut innan landsmötet riskerar att skada partiet internt. Mina farhågor har tyvärr besannats. Den splittrade debatt vi hade på partirådet och den efterföljande diskussionen hade kunnat undvikas om landsmötet hade fattat beslutet. Partiledningen borde ha låtit partiets gräsrötter få tid att jobba med vägvalet underifrån och byggt upp processen utifrån en idé om hur framtiden för vårt liberala parti ska byggas vidare. Jag är övertygad om att vi tillsammans, oavsett vad man anser om partirådets beslut, hade kunnat samlas kring en gemensam inriktning på landsmötet. Beslutet på partirådet gav svar på de förhastade frågor vi själva ställt, våra väljare hade gott kunnat vänta till november. Har vi då fattat ”rätt” beslut på partirådet? Nej, det kan jag inte säga. Enligt min uppfattning borde partiet placera sig i mitten som ett tydligt borgerligt och frihetligt parti. Ett parti som gärna gör upp med partier som är strax till höger om oss eller partier som är strax vänster om oss. Om borgerligheten ska ha en chans att styra måste nya röster lockas över från den rödgröna sidan. Det hjälper inte att vi snor några röster från M, nollsummespelet leder ingen vart. Liberalerna hade enligt min uppfattning kunnat säkra en borgerlig regering genom en mittenplacering och locka mittenröster till oss. Nu offras denna viktiga position för en föreställning om att ”kamrat 4 procent” ska rädda kvar oss i riksdagen. Det är ett högt spel med vår frihetliga historia.

Vi är ett frihetligt parti som ska stärka och värna individens frihet. Men frihet i det politiska hantverket betyder att vi ska kunna segla i alla politiska väderstreck men lägga till och ankra hårt när natten kommer. Vårt liberala ankare ska bottna och inte dragga när nattens antiliberala krafter kommer. Svensk politik skulle må bättre med mer pragmatism och blocköverskridande samarbeten än bunkermentalitet och blocktänkande. Här borde Liberalerna spelat den viktiga rollen genom att tydligt säga att vi kommer att förespråka en borgerlig statsminister men att vi även kan tänka oss en regeringsbildning med något av de partier som vi delar värdegrund med – M, C, MP, S och KD.

Partistyrelsens förslag, som sedan även blev partirådets beslut efter ett förtydligande som Uppsala län förhandlande med partiledningen om, blev bra trots allt. Min tolkning av partirådets beslut är att:

  • Inte bilda regering med SD
  • Inte budgetförhandla med SD
  • Inte göra sig beroende av antiliberala partier
  • Inte lämna januariavtalet i förtid

Nu blickar vi framåt och fokuserar på vår roll att samla partiet lokalt, regionalt och nationellt för att verka för en liberal seger. Låt landsmötet befästa avståndstagandet till ytterkantspartierna och därmed fokusera på att stadga en liberal och frihetlig politik. Det enar oss. Vår utmärkta politik som har kommit i skuggan av alla interna konflikter behöver blomma nu.

Hälsningar,

Mohamad Hassan