Se alla

Uppsala kan inte bara betala ut bidrag till arbetslösa

Söndag 17 januari 2021

Låt mig börja med att räta ut en vanlig missuppfattning om Arbetsförmedlingens problem och varför det ser ut som det gör just nu. Arbetsförmedlingens problem beror inte på myndigheten själv. Det är den myndighet i Sverige som har blivit mest mörbultad av alla myndigheter sedan Axel Oxenstierna la grunden för den svenska statsapparaten.

De senaste trettio åren har varje regering haft egna idéer om Arbetsförmedlingen. En regering ber den att springa åt ett håll. När den sprungit åt det hållet, kommer en ny arbetsmarknadsminister in och beordrar den att springa åt det andra hållet. Och så har det fortsatt fram till i dag, när Arbetsförmedlingen nu blivit beordrad att stå still och trampa vatten. Det är en tragisk utveckling som enbart beror på politiska beslut! AF har inte givits förutsättningar att jobba långsiktigt. Tänk om exempelvis Skatteverket behandlats på samma sätt?

Ingen kan ha undgått medierapporteringen och de efterföljande diskussionerna om Uppsala kommuns erbjudande att ta över Arbetsförmedlingens ansvar för de arbetslösa i kommunen. Med tjugo års erfarenhet som arbetsmarknadspolitiker är min uppfattning klar: Det finns två framkomliga vägar där staten i första hand tar ett helhetsansvar för arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken inklusive delar av socialpolitiken som försörjningsstöd samt obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Sverige måste se över de nuvarande systemen som hanterar olika typer av stöd. En och samma individ eller familj kan i dagsläget få bidrag, stöd och försäkring från Arbetslöshetskassan, Försäkringskassan och/eller ekonomiskt bistånd från sin kommun. Försörjningsstödet är skapat som det yttersta skyddsnätet i samhället. Detta har förändrats under åren och utvidgats till att i allt större omfattning kompensera en bristande arbetslöshets- och sjukförsäkring. Kostnaderna för de statliga ansvaren har vältrats över på kommunerna. Detta skapar mycket stora kostnader för kommunerna och minskar utrymmet för det den kommunala skattefinansieringen är avsedd att täcka. Därför måste hela stödsystemet förnyas och anpassas till dagens situation.

Jag ser gärna att Försäkringskassan är den instans som betalar ut alla former av stöd till individer beroende på behov och beslut. Detta blir tydligt och hanterbart samtidigt som det dessutom minskar riskerna för att kriminella utnyttjar välfärdens resurser. I andra hand, om staten vägrar ta helhetsansvaret, ser jag att kommunerna tar över det ansvar och de resurser som Arbetsförmedlingen har i dag. Varför då kanske ni undrar?

  1. Den reformmodell som nu skissas upp för Arbetsförmedlingen utgår från en situation där det finns lediga jobb och arbetslösa personer med rätt kompetens, och att problemet är att de inte hittar fram till varandra. I verkligheten gäller detta en försvinnande liten del av de personer som Arbetsförmedlingen arbetar med. Utmaningen är i stället av strukturell karaktär: det finns många arbetslösa personer som inte har den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar. Därför behövs en sammanhållen utbildnings- och kompetensförsörjningspolitik, vilket reformmodellen av Arbetsförmedlingen helt har missat för att lösa matchningsproblematiken.
  2. Problemet med reformeringen av Arbetsförmedlingen är att den skjuter över målet eftersom de strukturella problemen inte hanteras. Det blir i stället kommunerna, med ansvar för utbildning och försörjningsstöd, som får lösa och bekosta dessa problem. Utöver detta saknas samordning där varje kommun får lösa problemen efter bästa förmåga.
  3. Ett annat problem är att fler arbetslösa inte längre har arbetslöshetsersättning samt att arbetslöshetsersättningen i allt lägre grad täcker försörjningsbehoven. Detsamma gäller etableringsersättningen. I dessa fall måste kommunerna kliva in och bidra till individernas försörjning. Kommunerna har i och med detta successivt fått bära allt större del av kostnaderna för Sveriges arbetslöshet, samtidigt som de med dagens system är bakbundna i arbetet med att få ut människor i arbete.
  4. Parallellt med detta har antalet personer i behov av försörjningsstöd på grund av ohälsa ökat. Även på detta område täcker de statligt arrangerade socialförsäkringslösningarna allt mindre delar av ansvarsområdena. Det innebär ökade kostnader och ansvar för kommunerna.
  5. Sammantaget innebär det här att kommunerna får ett allt större ansvar när de statliga systemen inte längre ger stöd vid arbetslöshet, sjukdom och utbildning i samma utsträckning som tidigare.

Diskussionen om arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingens framtid är intensiv och lär fortsätta till dess att riksdagen verkligen agerar i frågan och fattar sitt beslut. Det räcker inte att lappa och laga – här måste man se helheten och våga tänka nytt. Vi ska underlätta för behövande individer och lösa behoven, inte försvara gamla system.

Mohamad Hassan (L)
Kommunalråd och ordförande i arbetsmarknadsnämnden

Publicerat i UNT 2020-01-17.