Uppsala har misslyckats att hjälpa – där det behövs som mest

Uppsala kommun har misslyckats med att hjälpa Martin Malmberg, David Rosander och flera andra. Tjänstepersoner ska inte hyvla på grundläggande rättigheter för de som har behov av LSS för att spara in småslantar. Tobias Smedberg (V) borde ta ansvar och se till att Uppsala i stället blir Sveriges bästa kommun på LSS.

Som liberaler har det varit upprörande att läsa de senaste månadernas rapporteringar om att kommunen har svikit dem som behöver samhällets stöd allra mest i form av LSS. Framför allt att man försvårar för barn och unga att få möjligheterna som alla andra i Uppsala.

LSS ska inte ses som ett frivilligt åtagande. Det är tvingande frihetslagstiftning som ska garantera människor med funktionsnedsättningar rätten att leva ett liv som andra. När kommunen medvetet låter processer dra ut på tiden i månader och år, eller när man nekar människor stöd för att spara in måste politiken våga ta ledartröjan och äga det politiska ansvaret.

Att det rödgröna styret i det läget lägger skulden för bristande tillämpning av LSS på den nationella politiken för det som är kommunala beslut är ett försök att undvika ansvar. Det är ovärdigt en kommun som ska stå upp för människors frihet att leva sina liv. Faktum är att i det rödgröna styrets Uppsala har vi sett flera fall som aldrig borde ha inträffat.

Det senaste beslutet är att 14-åriga Martin Malmberg med cerebral pares nekas fortsatt personlig assistans eftersom han lyckats träna upp sin kropp till att stå utan stöd i 30 sekunder. En halv minut. Enligt kommunens tjänstepersoner anses han inte längre ha en ”varaktig funktionsnedsättning” för att han kan stå upp till en sjättedel av en låt. Samtidigt ignorerar man läkarintyg som tydligt klargör att hans skada på centrala nervsystemet är permanent och livslångt.

Kommunen väljer att avslå, inte för att det är rätt utan för att man kan. I och med det begränsar man ett barns rätt till ett värdigt tonårsliv. Följden blir att en tonåring som borde få hänga med kompisar som alla andra istället tvingas ta med sig en förälder vart han än går. Är det verkligen så Uppsala vill att frihet ska se ut? Är det ett Uppsala som finns till för alla oavsett dina förutsättningar?

Ett annat exempel är David Rosander som drömmer om att bli jurist. Kammarrätten slår fast att han har rätt till personlig assistans enligt LSS på grund av sin hjärnskada. Trots det väljer kommunen att avslå hans ansökan.

Välfärden ska inte göra livet svårare. Den ska ge människor möjlighet att stå stadigt på egna ben och leva fria, självständiga liv. Människor ska inte hållas tillbaka av sina förutsättningar, utan ges verktygen att forma sina egna drömmar. Fler ska få friheten att leva sina egna liv, inte färre. Inte bara ett drägligt liv, utan ett värdigt liv.

Vi delar Vänsterpartiets Tobias Smedbergs bild av att mer behöver göras på nationell nivå. Det stämmer. LSS ska stärkas så att den aldrig kan tolkas så cyniskt som i dag. Men Smedberg är också ordförande i omsorgsnämnden och här i kommunen fattas beslut för att spara pengar. Beslut som nu drabbar oskyldiga individer. Det går inte att gömma sig bakom regeringen när ansvaret är kommunalt. Smedberg kan redan nu fatta bättre beslut och ta människors frihet på allvar.

Vi i Uppsalaliberalerna vill bara två saker: att vi och styret kan vara överens om att dessa beslut är fel. Och att vi tillsammans gör det som krävs för att det aldrig ska hända igen i Uppsala. Vi ska inte vara sämst i landet på LSS, utan bäst på att skapa frihet för alla oavsett förutsättningar.

Vi kan bättre. Vi måste bättre. För 14-åriga Martin Malmberg beskrev det bäst: det är förjävligt.