Ordningslagen bör stå i fokus för debatten

Rasmus Paludan är en kontroversiell dansk politiker och nybliven svensk medborgare, vars syfte verkar vara att provocera fram våld och upplopp bland muslimer i Sverige. Han har sin metod: han söker sig till bostadsområden där många troende muslimer bor, han begär tillstånd i syfte att försäkra sig om polisens beskydd, han bränner exemplar av Koranen och sedan hastar han vidare till nästa svenska stad på sin koranbränningsturné.

Det är motbjudande att bränna böcker, vilket har framhållits av ärkebiskop Antje Jackelén (UNT 18/5). Det finns emellertid goda skäl att avvisa krav på inskränkning av yttrandefriheten av hänsyn till religiösa värden. Det är en befrielse att kunna tänka och säga vad man vill även i religiösa frågor.

Även om människor har rätt att säga nästan vad de vill, kan sättet de säger det på komma i konflikt med det fundamentala intresset av att staten förmår upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Paludans serieprovokationer riktad mot muslimer i deras boendemiljö utgör en ny problematik. Därför är det ordningslagen och inte yttrandefriheten som bör stå i fokus för debatten.

I fråga om ordningslagen görs just nu ett antal förmodanden.

Det förmodas att kostnaden för Polisen och andra myndigheter att upprätthålla ordningen vid koranbränningar är en irrelevant faktor vid bedömningen av om Paludans ansökan om att få hålla ytterligare en allmän sammankomst ska beviljas.

Det förmodas att Polisen i sin tillståndsgivning inte får ta hänsyn till sådana ordningsstörningar som inträffat eller riskerar att inträffa om dessa orsakas av motdemonstranterna.

Det förmodas att Paludan som huvudregel måste ges tillstånd att hålla sina koranbränningar där han vill och hur ofta han vill, även i människors bostadsområden.

Det ska inte förnekas att alla dessa förmodanden har visst stöd i nuvarande rättspraxis och ordningslagens förarbeten. Men det är inte förbjudet att använda sig av sunt förnuft, vare sig i politik eller juridik. Vinsten för yttrandefriheten av att en och samma individ under polisbeskydd får bränna ytterligare en Koran står inte i rimlig relation till vad det kostar av samhällets resurser. Det är heller inte rimligt att boenden i områden med många troende muslimer ska behöva tåla upprepade avspärrningar och massiv polisnärvaro utanför sina köksfönster varje gång Rasmus Paludan vill bränna en Koran.

I fråga om ordning och säkerhet måste statsmakterna kunna styra, inte låta sig styras av enskildas agerande. Det är nödvändigt att låta Högsta förvaltningsdomstolen ta ställning till den nya problematik som Paludans serieprovokationer riktad mot muslimer utgör. Först då kan en välgrundad avvägning mellan yttrandefrihet och ordningslagen göras. För det krävs fler sakligt motiverade avslag från Polisen på Paludans ansökningar att få anordna allmän sammankomst.

Det kan förstås invändas att det inte är Paludans fel att det uppstått upplopp i Linköping och Örebro, utan de människor som deltagit i dem. Men koranbränning är en ineffektiv metod att uppfostra människor till att omfamna yttrandefriheten.

I avvaktan på den fortsatta rättsutvecklingen fortsätter den dialog som sedan år 2017 sker i Uppsalas interreligiösa samverkansråd mellan företrädare för olika trossamfund och de sekulära företrädarna för kommunen. Som ordförande i rådet upplever jag att det finns en sammanhållning mellan samfunden. Upplevelsen att bli hånad för sin religion är tyvärr gemensam.

I rådet behöver dock diskuteras att det verkar finnas en förståelse hos en del troende muslimer för att enskilda inte kan behärska sig när de konfronteras med vad de upplever som kränkningar av sin religion.

Att ta sig till platser där Paludan håller sammankomster i stället för att ignorera honom är förkastligt. I förlängningen kan en ursäktande attityd gentemot enskildas brist på kontroll leda till att människor dödas, som i fallet med mordet på den franske läraren Samuel Paty.

Så vill vi inte ha det. Ingen människa kan skylla sitt brottsliga agerande på sin religion.

Eva Edwardsson, ordförande i kommunfullmäktige (L) och i Uppsala kommuns interreligiösa samverkansråd