I Syrien skulle jag gripas

Om jag i dag sätter min fot på syrisk mark kommer jag med största sannolikhet att gripas och sättas in i fängelse. Som syrisk medborgare var jag skyldig att göra militärtjänst för att få mitt fullständiga medborgarskap. Jag är född och uppvuxen i Libanon men räknades som invandrare i Libanon eftersom mina föräldrar var kurdiska gästarbetare från den kurdiska delen av Syrien.

Mitt beslut att inte tjänstgöra i den syriska armén hade flera skäl. Ett av dem var att jag inte ville tjänstgöra i den syriska diktaturens armé och därmed ställa mig bakom den syriska regimen och Baathpartiets ideologi. Eftersom jag var en vältränad fotbollskille skulle jag dessutom ha blivit placerad i de så kallad särskilda enheterna (wahadat al khasa), en sorts elitförband som då (1989) förde intensiva strider i Libanon. Jag riskerade att hamna i en armé som försvarade en diktatur och som oftast lät minoriteter, alltså sådana som jag, bli kanonmat.

Men det var ändå inte det viktigaste skälet utan min största ängslan var att jag hade kunnat bli placerad i Libanon som fram till 2005 stod under syrisk kontroll. I så fall hade jag kunnat bli tvungen att skjuta mot mina barndomsvänner och strida i mina barndomskvarter. Jag skulle ha behövt agera som del av en ockupationsarmé mitt bland vänner och bekanta i det samhälle där jag växte upp och kände mig hemma.

Konflikten med den syriska diktaturen förde jag också i mitt eget hem mot min egen pappa som var medlem i Baathpartiet. När jag lämnade Libanon sade jag inte hejdå till honom. Vi återförenades långt senare.

Mot den här bakgrunden borde jag väl jubla över de protester som pågår i olika syriska städer. Jag borde vara drivande här i Sverige för att bilda opinion för proteströrelsen och verka för att en av mellanösterns värsta diktaturer störtas en gång för alla. Men jag är tveksam.

Det som skett efter de nyss avslutade protesterna i Egypten och Tunisien, det krig som pågår i Libyen och den halvväpnade konflikten i Jemen gör att jag blir tveksam till att fullt ut stödja proteströrelsen i Syrien. I dessa länder har en grupp kallad Salafisterna stort stöd, ibland i samarbete med Muslimska brödraskapet. Salafister är en nygammal grupp som kan jämföras med Hamas, men de är mycket mer extrema i sina tolkningar av islam.

Hamas har ibland kompromissat, Salafisterna framstår som helt kompromisslösa. Salafisterna vill skapa så kallade muslimska emirat, teokratiska stater där de kan härska och verka i enlighet med sin puritanska tolkning av islam. I flera av de arabiska länderna där man nu arbetar för att införa demokratiska val framstår Salafisterna som en av de potentiella valsegrarna. I Syrien är de inblandade redan i protesterna mot den nuvarande regimen och kan vinna framtida val.

Jag är rädd att de, om de skulle vinna valen, genast avskaffar den nyvunna demokratin, precis som nazisterna gjorde i Tyskland på 1930-talet. Tyvärr riskerar Mellanösterns frihetskämpar, demokratiförespråkare, liberaler och sekulära att hamna i nya diktaturer.

Många länder har med rätta fördömt Syriens hantering av protesterna. Anmärkningsvärt är dock att fördömanden också kommer från Gulfstaterna, särskilt från kung Abdullah i Saudiarabien. Kungen har bland annat krävt att Syrien ska respektera mänskliga rättigheter och lyssna på folkviljan, ett krav som är självklart om det kom från Sverige eller något annat demokratiskt land. Men när det kommer från Saudiarabien är det inte trovärdigt.

Saudiarabien har ett finger med i varje extrem muslimsk rörelses uppgång. I Saudiarabien saknas många grundläggande mänskliga rättigheter, kvinnor får till exempel inte köra bil eller röra sig fritt. Därför är det patetiskt att just Saudiarabien går i bräschen och kräver att demokratiska rättigheter och folkviljan ska respekteras, men inte i själva Saudiarabien eller i Bahrain (där saudiska trupper var med och slog ner folkliga protester så sent som för några månader sedan) utan i länder som inte fogar sig i Saudiska ambitioner och tillämpar deras tolkning av islam.

Jag har under det senaste halvåret via Internet följt det som hänt i Mellanöstern. Den slutsats jag kan dra utifrån detta är att protesterna i Syrien inte bara är folkliga, spontana och fredliga. Det finns också grupper som använder vapen och därmed saboterar för dem som vill protestera med fredliga medel. I protesterna i Egypten, Tunisien och Bahrain var dödsoffren uteslutande civila. I Syrien är förvisso majoriteten av offren civila men många soldater och polismän har också dödats. Fredliga protester övergår till väpnade konflikter och det är svårare att ställa sig bakom någon av parterna i en väpnad konflikt än att ställa sig bakom ett fredligt uppror mot en våldsam diktatur.

Jag tror att vi varit kvitt Gaddaffi nu, om protesterna i Libyen bara hade fortsatt med fredliga medel ytterligare en vecka. Vi får inte upprepa det libyska misstaget. Vi ska självklart stödja fredliga resningar men vi ska inte stödja en blivande diktatur i dess kamp mot en nuvarande diktatur. Risken är att en militarisering av konflikten i Syrien får stora geopolitiska konsekvenser som kanske spränger hela området.

Förtroendet för väst är lågt i Mellanöstern och det lär inte bli bättre om vi inte är rättvisa i våra krav. Demokratierna i väst måste frångå principen ”min fiendes fiende är min vän”! Det har inte fungerat och kommer inte att fungera framöver heller. De uppmaningar och krav på demokrati och mänskliga rättigheter som riktas mot Syrien ska också riktas mot länder som Saudiarabien. Folket i Bahrain har lika mycket rätt till stöd och sympati som folken i Libyen, Egypten, Yemen, Tunisien och Syrien oavsett om man är vän med väst eller inte.

Jag lämnade mitt hemland för att undslippa den syriska militärtjänsten. Några år senare gjorde jag lumpen i Sverige i stället, som brandsoldat på dåvarande F16 här i Uppsala. Det kändes alldeles rätt att betjäna svenska Försvarsmakten som ska försvara Sverige och dess demokratiska institutioner, oavsett vem som styr. Här i Sverige tvekade jag aldrig när jag fick kallelsen.

Mohamad Hassan
Kommunalråd (L)

Publicerades tidigare i UNT 18 augusti 2011.