Det räcker inte att lappa och laga arbetsmarknadspolitiken
Om staten vill genomföra en hållbar och långsiktig arbetsmarknadspolitik finns det, enligt mig, två framkomliga vägar: att den tar ett helhetsansvar eller låter kommunerna ta över det ansvar och de resurser som Arbetsförmedlingen har i dag.
Måndag 8 februari 2021
Låt mig börja med att räta ut en vanlig missuppfattning om Arbetsförmedlingens (AF:s) problem och varför det ser ut som det gör just nu. AF:s problem beror inte på de själva, anser jag. De är den myndighet i Sverige som har blivit mest mörbultad av alla myndigheter sedan Axel Oxenstierna la grunden för den svenska statsapparaten.
De senaste trettio åren har varje regering haft egna idéer om Arbetsförmedlingen. En regering ber dem springa åt ett håll. När de sprungit åt det hållet, kommer en ny arbetsmarknadsminister in och beordrar dem att springa åt det andra hållet. Och så har det fortsatt fram till i dag, när de nu blivit beordrade att stå still och trampa vatten. Det är en tragisk utveckling som beror enbart på politiska beslut! AF har inte givits förutsättningar att jobba långsiktigt.
Om staten vill genomföra en hållbar och långsiktig arbetsmarknadspolitik så finns, enligt mig, två framkomliga vägar där staten i första hand tar ett helhetsansvar för arbetsmarknads- och sysselsättningspolitiken inklusive delar av socialpolitiken som försörjningsstöd och obligatoriskt a-kassa.
En och samma individ eller familj kan i dagsläget få bidrag, stöd och försäkring från Arbetslöshetskassan, Försäkringskassan och/eller ekonomiskt bistånd från sin kommun. Försörjningsstödet som var tänkt att vara det yttersta skyddsnätet i samhället har förändrats under åren och utvidgats till att i allt större omfattning kompensera en bristande arbetslöshets- och sjukförsäkring.
Kostnaderna för de statliga ansvaren har vältrats över på kommunerna. Detta skapar stora kostnader och minskar utrymmet för det den kommunala skattefinansieringen är avsedd att täcka. Därför måste hela stödsystemet förnyas och anpassas till dagens situation. Försäkringskassan borde rimligtvis vara den instans som betalar ut alla former av stöd. Detta blir tydligt och hanterbart samtidigt som det dessutom minskar riskerna för att kriminella utnyttjar välfärdens resurser.
I andra hand, om staten vägrar ta helhetsansvaret, ser jag att kommunerna tar över det ansvar och de resurser som Arbetsförmedlingen har i dag. Varför?
Den reformmodell som nu skissas upp för Arbetsförmedlingen utgår från en situation där det finns lediga jobb och arbetslösa individer med rätt kompetens, och att problemet är att de inte hittar fram till varandra. I verkligheten gäller detta en försvinnande liten del av de personer som Arbetsförmedlingen arbetar med. Utmaningen är i stället av strukturell karaktär: det finns många arbetslösa individer som inte har den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar. Därför behövs en sammanhållen utbildnings- och kompetensförsörjningspolitik, vilket reformmodellen av Arbetsförmedlingen helt har missat.
Ett annat problem är att fler arbetslösa inte längre har arbetslöshetsersättning samt att ersättningen i allt lägre grad täcker försörjningsbehoven. Detsamma gäller etableringsersättningen samt personer i behov av försörjningsstöd på grund av ohälsa. I dessa fall måste kommunerna kliva in och bidra till individernas försörjning. Kommunerna har i och med detta successivt fått bära en allt större del av kostnaderna för arbetslösheten i Sverige. Sammantaget innebär det här att kommunerna får ett allt större ansvar när de statliga systemen inte längre ger stöd vid arbetslöshet och sjukdom i samma utsträckning som tidigare.
Det räcker inte att lappa och laga – här måste staten se helheten och våga tänka nytt. Vi ska underlätta för behövande individer och lösa bristerna, inte försvara gamla system!